Last Call - Filippinerna 2013

Datum: 2013-03-27/28

Resdag: 50/50

Blogg nr: 18

Ort: Flyget mellan Cebu och Hong Kong / Tåget från Stockholm

Antal medresenärer: 2

Läser: Life of PI

 

Så har det blivit dags att sammanfatta Filippinerna. Under två månader har jag studerat Filippinarna med lupp, även om det kanske ändå är turisterna och de vita besökarna i landet som är mest intressanta många gånger.
Men först har jag sammanställt en liten tariff med ålderstecken gällande bebältningen på flygplanet efter att själv gått igenom nedanstående:

 

0-5 år. Fastspänd som ett strypsexsdeltagande djur finns det ingen mening med bälte. Dessutom hindrar det en från att suga bröst.

5-12 år. Det känns spännande att flyga, ut på äventyr! Säkerhetsbältet åker smidigt på då förväntningarna på flygresan är skyhöga, dessutom ännu inga pungkulor att klämma.

13-18 år. Nu börjar det bli jobbigt. Inte bara för att pungen växer, säkerhetsbälte är totalt onödigt eftersom att man ändå inte kommer att krocka i luften. Man klickar i det när flygvärdinnan går förbi och sedan lossar det så fort hon passerat. Fuck you!

19-24 år. Nu reser man kanske på egen hand. Bältet ska vara på och man vill gärna visa det för att påpeka att man minsann vet hur det fungerar när man är ute och flyger, man är ju vuxen.

25-30 år. Man kommer på sig själv med att dra åt bältet hårt som fan. Döden har plötsligt börjat existera. Nya liv kommer till jorden runt omkring en och man vill absolut inte wasta livskvalitet på att gå runt halvt utvecklingsstörd på grund av att man inte använde bälte på flyget som körde in i en stolpe innan take off.

 

Hissa och dissa Filippinerna!

 

Hissar:
1.Dyka med hajar. Den här gången har det varit både Valhaj, Threasure Shark och White tip. Alla tre arter på armlängds avstånd. Hajja att detta är häftigt!
2. Filippinernas västerländska beteende. Till skillnad från andra länder i s.o Asien känns invånarna skärpta och tänker lite själva.
3. Orörda stränder, hängmattor och tomma restauranger. Beach bungalows, kokospalmer och kucklande tuppar i en skön harmoni.
4. Fridykning. Bästa på länge och ett nytt intresse är fött!
4. Ceres bus company. Filippinernas stora aktör inom busstransporter i landet. Alltid lika bekväma, pålitliga, svala, frekventa och billiga.
5. En stor öl till maten innebär en stor, öl. En enda SMB Grande kan få även den längste svensk att känna ostabiliteten komma krypande. En öl.
6. Sist vill jag hissa det filippinska finansdepartementet som efter att den dåvarande presidentkvinnan på 200peso-sedeln avsattes efter omfattande korruptionsanklagelser fick sitt ansikte på sedeln utbytt mot den Filippinska apan Tarsier.

Dissar:
1. Maten är tyvärr överlag sämre än i övriga s.o asien. Jag tror det fattas kärlek. Maten är ibland lite klen och hittar inte riktigt fram till smaklökarnas g-punkt.
2. Den vita mannen. Dom sätter sig själva över lokalbefolkningen och styr över den ickeariska rasen som Hitler.

 

Stockholm/Sj:s försenade regionaltåg 175 mot Göteborg

 

Klockan på armen visar 21.36, Filippinsk tid. 2,5 dygn efter det att vi lämnade Dumagete. Fortfarande vinter ute, snö och sol i Västerås. Ungdomar med vinröda tungt beskattade småpåsar. Västerås, så danskt. Snart är verkligheten ifatt mig igen. Den ljusgrå, ibland tillsynes bleka vardagen.

 

Jag är väldigt glad över den här resan. Som vanligt är det mötena jag kommer att bära med mig allra mest. Mötena med människorna. Och djuren.
Tack Sillarumpan. Filippa, Olle, Agnes, Josh, Kate och alla jag dykt med. Och ni som läst bloggen. Ni är grymma att dela minnen med.

 

Resan hem har gått bra. Moskva bjöd på mjuk, fin, ljus lager och ett par omgångar Yatzy tills ljudet av högtalarsystemet går på och resans slut tvingar sig på mig, oavsett vad jag vill eller hur mycket jag än hade velat stanna kvar ett tag till och sippat klart ölen.
 ”This is the last call. Mr Palmqvist, please procead to gate 21 immedelity .”

 

 
//På återseende

Dagen då vi drack vulkansjövatten för att överleva

Datum: 2013-03-24
Resdag: 47/50
Blogg nr: 17
Ort: Dumagete, Negros, Filippinerna
Antal ChocoMucho idag: 4
 
Efter en lång och för kroppen okristlig helg ligger vi nu inbäddade i vita lakan på ett hotel med den torra ac-luften i rummet. Helgen har bestått av vulkanvandring för mig och Flisan, ett äventyr med mycket äventyr.
 
Dessutom börjar det bli dags att sammanfatta hela den här Filipinotripen. Kanske gör jag det imorgon, kanske på tisdag, kanske på onsdag eller så skiter jag i det, vi får se. En sista blogg kommer det iaf att bli efter den här!
 
Habal-Habal-Olle kör ut oss till vägens ende. Där står vi, ensamma, utlämnade och det börjar regna.
 
 
Flisan är glad ändå, vi har ju tonfisk med oss!
 
 
Trackens första delmål, Lake Y.
 
Lite smått blöt och frusen men ett paket nötter värmer själen!
 
Ett av de få tecken på liv vi sett i helgen.
 
Nattens primitiva boende
 
Dag två skiner solen och vi inser att vi är på ett berg!
 
Habal-Habal-Olle tilldelas information om vår position.
 
Imorgon 06.45, sista hela dagen i Filippinerna går resan till den här ön. En heladagstur med båt och tre dyk på Apo island som är ett av Filippinernas kändaste dykställen avslutar resan för min del. Håll tummarna för bra sikt och hungriga fiskar!
 
//Per Elofssons träningsverk efter ett pass på myren
 

En känslig blogg

Datum: 2013-03-21

Resdag: 44/50

Blogg nr: 16

Ort: Sista natten på Coral Cay, Siquor, Filippinerna

 

Dagens blogg behandlar känslor. Först känslan att drunkna.

 

En simulering utav hur det kan gå till och en ansiktsmimik som jag lånat av valhajen härom veckan. Bada i vattenfall är kul, alltid. Speciellt när det finns lianer!
 
Nästa känsla är "nu kan jag dö men det kommer jag nog inte göra"-känslan. Det är ett trevligt språng urför vattenfallet med huvudet föst. Tarzan finns till undsättning om någonting händer!
 
Vi känner den alla - Känslan när någon fiser en i ansiktet.
 
Känslan när tjejen är en aaaaaaaapa, som liknar dig!
 
Känslan när du faller fritt från fyra meter rakt mot vattenytan. Med ansiktet först. Det gör ont.
 
Känslan när man nyper tjejen i baken och sedan inser att det är hennes syster..
 
Känslan när man beställer standardfrukost på Filippinerna.
 
Känslan när man äter världens sötaste mango (nej inte bloggens andre upphovsman, han ligger i mangosötmans aaabsoluta bottenskikt) och inser att om en vecka är det hård King Edvard i Skövde som gäller.
 
Känslan när man är lika cool som en rökare men utan att skada sin omgivning.
 
Känslan när man lyfter en kvinna utan att ens ta i. Och sen inser att det var i vattnet.
 
 
Imorgon går färden vidare mot sista anhalten på resan. Planen är att ta med mig Flisan ut på en tvådagars vandring på ett berg under helgen. Sedan väntar förhoppningsvis en dag fylld med dykning innan hemresan på tisdag.
 
Fånga dagen och all utrotad östersjötork!
 
//Shan Banan

Rätt in i hallongrottan

Datum: 2013-03-18

Resdag: 41/50

Blogg nr: 15

Ort: Coral Cay Resort, Siquijor, Filippinerna

Antal solar vi sett gå ner på resan: Strax under 41 st.

Antal minuter Vasaloppet 2014 sålde slut på: 10

 

Guldfisken i glasskålen har ett lite annorlunda perspektiv på verkligheten än vi andra. Men vad vet den om det? Och varför skulle våran version av verklighet vara den riktiga? Och hur ser verkligeheten ut för en blind person? Och är glasnudlar gjorda av glas? Och finns det annan mat som är genomskinlig? Är påven verkligen troende innerst inne? Runkar han?

 

Ännu en sol sänker sig bakom Mount Talinis. Kvinnan med sopborsten vet sin plats.
 
En av de bästa bilderna på hela resan, Symbloiserar dessutom våran vardag. Yatzy!
 
Fyra dumma svenska turister gör sig redo för grottvandring i staden Cantabon på ön
 
Snöhögar. Brr, visst har det varit en lång kall vinter?
 
Skylten till höger gör sig sitt namn!
 
Den här skylten gör kanske hela Asien-i-ett-nötskal-grejen. Mitt ute i skogen passerar vi med motorcykeln och fotar den 15:e bloggens sista bild.
 
//Jon

Världens bästa mango knullar i munnen

Datum: 2013-03-16

Resdag: 39/50

Blogg nr: 14

Ort:  Poolen, Coral Cay Resort, Siquor, Filippinerna

Antal sorters glass vi ätit slut på i resortet: 1 (Rocky Road)

 

Vi har gått in lite i koma. Ni vet resortskoman med alla bekymmer som det medför. Myggbetten kliar faan på benen så halva dagen går åt till att klia tillbaka på dom. Sen ska man hinna med tre mål mat, simma ut till flotten, ligga vid poolen, passa tider när fruktbilen kommer Onsdagar och Lördagar, leta efter Choco Mucho-återförsäljare och sen ska man försöka hinna se några sevärdigheter samtidigt så man kan uppvisa någon form av ”vi har minsann sett”-bevis när man kommer hem i form av bilder. Som om inte detta vore nog så finns det självklart en kvinnlig röst vid min sida som tycker jag måste bättra på brännan tills jag kommer hem. Efter 6 veckor förmedlar kameran mest bruna partier snarare än en brun helhet. Mycket moppebränna i nacken har det blivit.

 

Idag skulle jag beställa min sedvanliga 3-kulorsglass med en mangosmak och två Rocky Road. Tro fan den ena smaken har tagit slut. Jag betalar skatt! Jag är blodgivare och jag har gjort lumpen! Men dom här, dom kan hålla på! Vart är vi på väg?

Nu kanske ni tror att jag sover ut på morgonen, men icke! Idag ringde tre jävla alarm kvart i åtta. Upp och äta frukost. Som vanligt var tonfiskmackan bra, men ägget? Jag beställde 5 minuter kokt ägg, totalfail. Av rinnigheten att döma har dom säkerligen missat en eller en halv minut. Sen var det bara att packa bagen och gå ner till stranden för att möta dykbåten som vi chartrat till klockan 9. Som tur var var båten redan på stranden när vi kom ner så det kostade mig ingen värdefull tid. Dykningen var dessutom chockerande bra. Felicia dök dubbelt så djupt som hon är certifierad för och jag fick djupfylla för första gången (en onykterhetskänsla som uppkommer vid djupare dyk men som försvinner så fort man går upp till grundare vatten igen). Ganska knepig känsla att känna sig full på 34 meters djup när man behöver kontrollen av sin kropp som mest.

Vi såg bland annat den största havsormen jag sett någonsin, ca 1,5 meter och 9! sköldpaddor.

 

Nu sitter jag i stekhet sol för att försöka göra två flugor på smällen då jag bloggar och har egentid samtidigt som jag (troligtvis inte för klockan är redan 16) skaffar lite bränna på kroppen. Ikväll ryktas det om hamburgare på stammishaket och troligtvis en omgång Yatzy i solnedgången med våra två kära resekamrater.

 

Klaga inte på livets obetydliga småsaker! Imorgon kan ditt största problemen bestå av en facebook-stalker.
Liten tuva stjälper ofta stort lass, här på ön har vi slut på god glass.

 

Bangkan med tre besättningsmän redo för att serva den vite mannen och hans kvinna.
 
Skön service med kaffe och musik på båten, best so far!
 
Behöver en rakning. Shit, ännu ett måste.
 

//Björn Gustavsson


Den vite mannen

Datum: 2013-03-13

Resdag: 36/50

Blogg nr: 13

Ort: San Juan, Siquor, Filippinerna

Antal Yatzyomgångar vi snittar per dag: 3

 

Siquor är en liten ö i Visayas, centrala Filippinerna. Ön är mest känd för sin healing och sin mystiska atmosfär. Nu för tiden är atmosfären dock mer expat (ex-patriot, vit man som flyttat hit) än healing. Sen är det ju en fantastiskt vacker och öde paradisö! Som gjord för en veckas semester, och det är lite så vi jobbar nu. Jag och Flisan bor på ett trevligt resort och våra två resvänner bor hundra meter bort på stranden.

 

Ikväll har vi ätit grillad kyckling och räkor. En ganska enkel middag på en restaurang tillhörandes strandens enda backpackerställe. Förresten, backpackers, att dom orkar släpa omkring sina ryggsäckar och resa runt var och varannan dag. Skit samma.

 

Bakom kulisserna på resortet skymtade en vit man förbi, och jag har sett honom förut när vi passerat förbi i jakt på någon som kunde tvätta mina 2kg smutsiga kläder. Den vite mannen finns nästan överallt. Igår var vi inne i byn San Juan 2,5 km från resortet och käkade på ett hak. Trevlig mat, trevlig servitris och hamburgare på menyn. Där ringer varningsklockan. Sen ser jag honom i baren, skarpt talandes till den lilla Filippinska servitrisen. Den vite mannen.

 

För ett par veckor sedan jagade jag runt bland alla möjliga dykaffärer efter en dykdator. Vart jag än gick så fanns det alltid trevlig Filippinsk personal, ofta tillmötesgående. Men bakom varje disk, bakom ett nytt IKEA-skrivbord, inne på kontoret eller halvt fumlande med låset till kassaskåpet så fanns han där. Ofta rätt välgödd, blek och alltid med tatueringar.  Han ger mig dessutom alltid dåliga vibbar och hans makt finns alltid som en osynlig ande i rummet.

 

Den vite mannen.

 

Det är så vi lever just nu.
 
Fångar dagen!
 
Simmträning
 
Kajaking har varit populärt senaste dagarna
 
Två glada systrar
 
Hejdå sol. Skönt med lite vila ifrån dig.
 
Grande!
 
 
 

 

/Niggelovve


Djur du inte visste fanns

Datum: 2013-03-10

Resdag: 33/50

Blogg nr: 12

Ort: Dumagete, Negros, Filippinerna

 

Havet är fullt av knepigt utfomade djur. Jag vet hur många gånger jag har jämfört undervattensvärlden med rymden den här resan. De flesta djur som lever i havet har man aldrig hört talas om eller ens sett på bild. När de dyker upp första gången framför en skulle det lika gärna kunna vara sciens fiction.

Kanske är det däför jag är så facinerad av nattdyk. Rymdkänslan blir på något sätt än mer påtaglig. Det är bäcksvart, man glider omkring viktlös och tittar på levande varelser som ser sjukt mystiska ut och som beter sig med jordmått mätt på minst sagt knepiga sätt.

Det djur som vi kommit extra nära de senaste dagarna är grön havssköldpadda, en sköldpaddsart som enligt wikipedia har träffats på vid 800kg som mest. Vi pratar sköldpadda. De individer vi har snorklat och dykt med har uppskattningsvis hållt sig som mest runt 100 kg. Ett facinerande djur som jag efter att ha studerat nogrannare de senaste 3 dagarna ändrat uppfattning om, det måste vara en dinosaurie!

 

Undervattenskameran har lagt av. Tyvärr. Så det blir ett par inklippta bilder idag.

 

Flisan vid frukostbordet. Efter 4 dagar med all-inclusive mår man som sig bööööör!
 
Botaniserar lite på dykcentret på ön.
 
Frukost på sängen, fint ska det va!
 
Enda möjligheten att fota sköldpaddor med systemkameran från land är när de tar luft.
 
Apo Island - Low tide
 
Flyktingbåten lämnade ö-livet idag.
 
Svart sand finns det gott om på Negros. Haha, Negros.. Svart sand..
 
Sponge crab. Ett av djuren jag upptäckte under gårdagens nattdyk. Stor som en big pack.
Ett djävulskt rymddjur. (inklippt bild)
 
Havssköldpadda. (inklippt bild)
 
Idag på morgonen ringde klockan 5.15 för soluppgångsdyk. Det vi kanske främst av allt hoppades på var Hammarhajen som svept förbi ön tidigare i veckan men den lurade vi inte. Däremot den här akrobaten. Frogfish. (inklippt bild). Ytterligare ett djur som passar bättre i en tecknad rymdfilm. 20-25 cm stor och fantastiskt facinerande.
 
Idag har vi återkopplat med resenär nummer tre, Filippa, och imorgon beräknas ny förstärkning i form av manligt kön. Två veckor, två dagar och två timmar till hemresa. Skövde. Vedervärdig tanke.
Ingen fattig by utan dricksvatten i hela centralafrika ger mig lika dåliga vibbar..
 
//Hertig af Johan

Some days i swim with giants

Datum: 2013-03-08

Resdag: 31/50

Blogg nr: 11

Ort: Apo Island, Negros, Filippinerna

Antal valhajar jag simmat med senaste dagarna: 3

Antal sköldpaddor jag simmat med senaste dagarna: 5

 

Hej. Hoppas ni hade en bra dag på jobbet eller i skolan igår och att ni inte fått i er fel kött från köttbullarna ni åt till kvällsmat. Tyvärr har jag inte hunnit läsa senaste spännande nytt, det har varit fullt upp med att simma med valhajar och sköldpaddor här. Ni får berätta om hästbullarna för mig när jag kommer hem. Jag lyssnar iiiiiiidel öra.

 

Snabbfakta valhaj:
- Världens största fisk
- Kan bli över 12 meter
- Kan också bli mindre än 12 meter
- Ser ut som en val i munnen
- Ser ut som en haj i kroppen
- Prickig

 

Utanför kusten där vi befunnit oss lever valhajen i sin naturliga miljö och här finns möjlighet att köpa sig till en upplevelse utöver det vanliga. 150kr och du ligger i vattnet tillsammans med 6 fullvuxna valhajar och päser. Vattnet smakar piss på grund av den äckliga fisken som lockar hajarna till båten och turisterna och sikten är relativt dålig. Men valhajen är där. Nära. Klappavstånd. Klappa är dock lika med böter. Säkerhetsavståndet 4m är näst intill omöjligt att hålla när jättefiskarna stryker precis förbi. Snorkla med valjhaj får 4/5 toast.

Igår lämnade jag min finske vän och bytte ut honom mot något betydligt mindre hårigt och öldrickande, min kvinna! Vi fraktade ut oss till Apo, en pytteö strax söder om jätten Negros där turister inte erbjuds mycket att göra. På land.
I vattnet däremot hittar man en av landets bästa dykplatser. Står det i guidboken. Som skrevs INNAN tyfonen som drog förbi här i december och förstörde hela revet i reservatet. Typiskt. Några som däremot verkar klara tyfoner bra är sköldpaddor. Då menar jag inte dom små ni har hemma i akvarium. Igårkväll tog vi oss en solnedgångssnorkling utanför stranden och såg tre riktigt stora sköldisar. En kille som jobbar här har som mest sett 16 samtidigt utanför stranden.

 

Upp i fyren!
 
Världens största fisk bara meter ifrån.
 
En hungrig jätte. Äter ej människor.
 
Märklig känsla.
 
Så ja, gaaaapa stort!
 
 

Ett sätt att sepå livet är att tänka på sin egen gravsten. Där står två stycken årtal, det ena vet ni redan nu. Mitt emellan årtalen finns det ett litet streck. Tänk på att det är det strecket som är hela livet.
En dålig ide vore väl att bara se det som ett rakt litet streck, och inte som en enorm möjlighet att rista det precis hur du vill. Du är född med verktygen som behövs.
Det finns bara plats för ett streck på stenen och det går inte att sudda.

 

/Filip och Fredrik


Förta dagen utan svensktal på 3 år

Datum: 2013-03-05

Resdag: 28/50

Blogg nr: 10

Ort: Moalboal, Cebu, Filippinerna

Antal öl sista dagarna: 11

Antal mörkhyade som gjorde nattdyk igår: Vet ej.

 

Avslutning på free diving kursen!

 

Bara tvungen att blogga lite idag igen. Min nuvarande reskompanjon Josh har precis gjort ett experiment jag själv skulle genomföra för ett par år sedan. Han har börjat röka, bara för att se hur det känns att vara beroende. Nu vet han.

Jag tycker Josh gjort helt rätt i detta. Han fyller 30 om ett par månader och kände att det var dags att prova något nytt. Nu försöker han sluta, tyvärr innebär det psykist obalans och idag blev han arg på en filipin som satt vid bordet bredvid oss och pratade tyst med sig själv. Att börja röka som ett experiment vid 29 år ålder, fullt medveten om riskerna tycker jag är lite coolt, bara för att testa. Att sluta röka efter testperioden är ändå det coolaste, och det som räknas. Tyvärr tror jag inte Josh kommer lyckas med det, och kanske var det tur att mina vänner vänligt men bestämt avrådde mig från samma experiment för ett par år sedan. Man vill ju inte röka liksom, förutom fisk då.

 

Idag är vi själva igen, ingen lättklädd australiensiska som ränner omkring med oss. Och häromdagen sa vi hejdå till en annan tjej som hängt med oss under och efter fridykarkursen. Det är verkligen den stora stora nackdelen med att resa. Människor man träffar, gillar, skrattar med och sedan abrupt efter ett kort tag behöver lämna, och troligtvis aldrig mer kommer att se. Bara tanken får mig att må illa.

 

Idag har jag skapat lite inre poesi till mina bloggföljare:

 

”Filippinerna är ett land i öst, fullt av kvinnor med mindre bröst. Men vissa har stora som meloner, dock tillhör dessa oftast västerländska män med flera miljoner, i sitt plån. Och inte en fattig student med csn-lån. Men bröst är bara världsliga ting, vad vore väl askungen med sillisar och string.
I vattnen simmar hajar, rockor och tork. Om tre veckor är det påsk.
Då har resan nått sin ända, men planer finns redan för nästa vända. Asien är mitt paradis på jorden, kanske märks detta bland bloggorden. Nu har dikten nått sin ända, jag saknar mina vänner långt bort där hemma. Jag önskar jag kunde packa ner och ta med er hit, men då hade tullen gett mig skit. Köp istället en egen biljett till paradiset på jorden, du har råd och det kan bli ditt livs bästa beslut, ta mig på orden.”

 

Den hänger och dinglar som man säger.
 
Kate förevigar ett gäng glada, fulla och nydykna tyskar i resortets pool.
 
Josh förbereder sig inför dykningen med lite kung fu!
 
Jag i södra hemosfärens minstra dykhood och Kate i dubbel våtdräkt, två frusna själar.
 
Solen går ner och himlen färgas i alla möjliga färger. Vi går sakta ut i vattnet, lägger oss på rygg och simmar ut hundra meter till revet. Solen går ner bakom Negros och en vulkan skymtar. En timmas tyst harmonisk undervattensupplevelse väntar.
Dykdatorn piper till. Första andetaget under vattnet.
De här 10 minuterna kommer jag att bära med mig länge, troligvis tills jag får barn.Då ska dom få höra.
 

/Carles Dickens


Fridykning, likasinnade vänner och anabola tuppar

Datum: 2013-03-04

Resdag: 28?/50

Blogg nr: 10? Orkar inte räkna

Ort: Moalboal, Cebu, Filippinerna

Antal dyk igår: 24

 

Hej bloggen. Jag har lurat lite på dig och jag har kommit fram till att du är en viktig del av mig när jag reser. Därför kommer jag inte att överge dig på bra länge. Det spelar egentligen ingen roll om någon mer än jag läser dig. Idag åt jag frukost på dykresortet jag bor på tillsammans med två relativit nya vänner. Det är facinerande hur mycket gemensamma tankar vi har, nästan skrämmande.
Vi älskar att resa, och vi gör det alla egentligen av samma anledning - På grund av våra facebooksvänners frustrerande små vardagsproblem, och deras i-landsreaktioner vi möts av när vi kommer hem efter en tids resa. Detta får oss att planera nästa resa redan innan vi vågar oss hem igen. Att resa handlar egentligen bara om att leva. Och att förstå hur litet Sverige är och hur onormalt vårat sätt att leva är.

Jag har oxå kommit fram till hur mycket jag hatar att säga hejdå till människor.
Skit samma. Nu till dagens blogg!

 

Cockpit, eller tuppfighting är något av en nationalsport på Filippinerna. Här hålls tupparna antingen i en liten bur eller i ett koppel fatsatt i ett träd. Man ser det överallt. På morgonen tar deras tränare ut dom på fyspass och tränar dom. Man ger dom dessutom tillväxthormon och fäster vikter på dem för att göra dem starkare. Sedan tävlar man mot varandra och satsar pengar. Sen firar man kanske med att åka ut med sin fiskebåt och släppa ett par kilo dynamit på ett rev, inte vet jag.

 

70-75 % av jorden består av vatten. Tyvärr ser de flesta människor bara resterande 25-30% under sin livstid. Haven är fulla av liv, upplevelser och saltvatten. Och skräp då så klart. För att komma lite närmare livet under vattnet har jag ägnat hela helgen åt att lära mig fridykning. Bästa helgen på bra länge kan jag lova. Det är en speciell upplevels att dyka ner längs en lina rätt ner mot havets djup utan att se någonting anant än blått oändligt vatten vart man än tittar. Det är oxå en speciell upplevelse att kontrollera kroppen på det sätt som krävs för att utföra detta. Helgen har bjudit på alla möjliga känslor för oss 8 som deltog i kursen. Euforia, skratt, hosta, glädje, skvasår och till och med en så kallad Black Out.

 

Fridykning är väldigt personligt och det är svårt att mäta sig med andra, speciellt i början när alla är nya i sporten. Jag är sjukt överraskad över resultaten, både mina och andras. En svensk medelålders man dök under första dagen ner till drygt 27 meter, det är helt sjukt coolt. En dansk tjej i min grupp nådde 20 meter och kom tillbaka upp till ytan med stark euforisk känsla. Fridykning framkallar känslor som ofta annars inte är lätta att nå. Samtidigt är det lite av en extremsport, ganska lite forskning finns och kroppens reagerar ibland lite knepigt. Helt klart ett nytt sätt för mig att lära känna min kropp bättre och att uppnå nya känslor och nivåer.

Slutligen har jag kommit under fund med att normalsvensken vet väldigt lite om hur kroppen/andningen fungerar och vad som begränsar oss, vilka följder det kan få att hålla andan för länge och vad som händer när man drunknar.

 

Saker som är bra att veta:
- Pressa aldrig dig själv till att hålla andan länge under vatten om du inte har utbildning.
- Var aldrig ensam i vatten (inte ens i badkaret) när du håller andan. Hade en av killarna i kursen varit själv i polen när han höll andan under en övning hade han drunknat, utan någon som helst förvarning.
- Gå en fridykningskurs om du får chansen!! Även om du aldig vill dyka djupare än några meter när du snorklar på chartersemestern. Det är en riktigt bra utbildning i hur kroppens andningssystem fungerar och du lär känna dina egna gräner under säkra förhållanden.

 

Jag och Josh ( Finnen som jag träffade för ett par veckor sedan) har nu fått sällskap av ytterligare en dykfrälst tjej från Australien som dessutom är kakbakare, Cakekate. Ikväll ska vi dyka med tuber igen och leta efter mandarinfiskar i mörkret. Dessutom invigning av nyinskaffad undervattenslampa och dykdator för min del!

 

Fridens liljor till er alla.


Taget från Fritidsresosreklamen?
 
Boarding av fridykarbåten
 
Steker lite och testar ett nytt folielinne för min taniga lätt frusna själ.
 
Hela gänget! Tack för en oförglömlig helg!
 
Ett djuuupt andetag och två precis nycertifierade fridykande skandinavier!
 
 
//Jesus inside

MC-Semester Del 2

Datum: 2013-03-01

Resdag: 24/50

Blogg nr: 8

Ort: På en båt mellan Tagbilaran och Cebu, Filippinerna

Väderförhållande: 28 grader i vattnet

Dagens chansning: Resa utan pass

 

På ön Bohol finns två av Filippinernas största turistattraktioner. Som tur är betyder detta inte nödvändigtvis att det ser ut som exempelvis vid Cheops pyramid i Egypten. De stora turisthjordarna har ännu inte hittat till Filippinerna så de sevärdigheter som finns går fortfarande att betrakta som just sevärdiga. På Bohol består dessa i solbrända kullar och halvapor, såkallade spökdjur på svenska.

 

Chocolate Hills
 
Mysiga kullar. Stor kupa.
 
I den här holken på en fjärilsfarm vaknade vi upp en morgon - MUMMA

 

Något av det jag mest uppskattar när jag reser är alla roliga och fula djur man stöter på. De senaste dagarna har bjudit på flera trevliga arter både över och under vattenytan, här följer några av de förstnämnda.

 

Kommer rätt ok överrens jag och den långsvansade macaquen.
 
En liten rackare
 
En lite större rackare.
 
En alldeles för stor rackare.
 
Så går det om man lämnar ryggan utan tillsyn. Felicias smutsiga trosor utspridda och våran väl inplastade clementin urplockad i påsen, skalresterna skymtar till höger om hjälmen.
 
Woop Woop
 
Gullegrisen. Ehh, gullapan! .. Ehhh gullehalvapan!
 
Söta som barnen i Bullerbyn.

 

Igår var det dags för överraskningsdag. Jag skulle stå för överraskningarna och Felicia för att bli överraskad. Jag planerade Delfintur, shopping, dykning, solbad, eldflugewatching, local lunch och kvällstur på floden med tillhörande buffe. Klockan ringde 04.30 och dagen kunde äntligen sätta igång!
Dock hade jag inte kunnat fixa så mycket innan så det blev lite improviserat. Tyvärr skulle detta redan 05.30 resultera i att vi stod på en öde pir 6km hemifrån och blickade ut mot ett blankt hav, troligtvis fullt av hoppande morgonpigga delfiner. Båtmannen, priset och tiden för turen var uppklarad. Problemet var bara att när vi skulle gå till båten så visade sig stora stygga månen sin kraftfulla sida och båten som skulle frakta oss stod alldeles orörbar och blickstilla på havsbotten i väntan på bättre tider och lite vatten att flyta på.
Skit samma. Dagen gick inte alls som planerat. Men det blev bra ändå. Shoppingen byttes ut mot spelhall och flodturen mot ett öde hak längst ut på spetsen av ön Panglao med en middag vi sent kommer glömma och en service utöver det vanliga.

 

Den beryktade Alona Beach från vattnet sett. Riktigt trevlig dykning och riktigt jobbiga försäljare.
 
Kvällen avslutas med finmiddag. Mycket bra dag. Mycket bra solnedgång.

 

Idag har jag lämnat tjejerna själva för en vecka så att dom ska hinna gå igenom alla sina tjejgrejer noggrant med varandra. Jag sitter just nu på färjan tillbaka till Cebu och ägnar dagen åt förflyttning. För imorgon bitti börjar nästa äventyr och det har blivit dags att bli certifierad fridykare!

 

Snabbfakta fridykning:
- Man måste hålla andan. Annars dör man.
- Man ska tänka på Pytagoras när man väljer väg tillbaka till ytan.
- Man blir förhoppningsvis en bättre snorklare efteråt, vilket kanske lönar sig redan i veckan..
- Man framstår som lite dum i huvudet om man sysslar med det.

 

/Fam. Dafgårds presstalesman


MC-Semester Del 1

Datum: 2013-02-27

Resdag: 21/50

Blogg nr: 7

Ort: Anda, Bohol, Filippinerna

Väderförhållande: Rödbruna armar

Antal medresenärer för tillfället: 1

 

Bohol är en ö med många roliga saker att göra. Jag och Felicia har hyrt oss en liten Mc 5 dagar för att utforska öns hemligheter och möta dess habitanter. Idag blir det mest bilder pga tidsbrist men imorgon blir det förhoppningsvis lite mer rapportering av vad som hänt under veckan. Pass på, mycket stekbilder idag!

 

Steker lite på Anda beach, som enda västerlänning kan man lätt äga stället.
 
Fiskarolof fixar till båten inför morgondagen.
 
Bland mangroveskog och spång tar jag mig ett språng.
 
Steker ner till beachen med hojen och gasar lite.
 
Råkade svänga förbi värsta grottan full med skolbarn. Vi joinade det klara svala vattnet.
 
Evil look.
 
Utsikten från bungalown en morgon. Helt ok läge.
 
En stackars krabba vi lekte med. Tyvärr finns han inte längre bland oss.
 
Flisan fixar frukostfruktbrickan!
 
Lite tisdagsmarknad i byn.
 
Ett lunchstopp med fisksoppa utmed vägen resulterade i dessa rester.. Ja, det är en skruv.
 
Linbana är kul.
 
Fågeldansen påväg mot lustgårdsön 420 meter bort.
 
 
Jag har otroligt mycket bilder jag skulle vilja publicera. Kanske imorgon, kanske senare, troligtvis aldrig.
Imorgon står det hemlig aktivitet på schemat. Jag har tydligen ansvar för att fixa en överraskningsdag imorgon..
 
//Nakenjanne

Lämnar dyksemestern för moppesemester

Datum: 2013-02-23

Resdag: 18/50

Blogg nr: 6

Ort: Tagbilaran, Bohol, Filippinerna

Antal toast som vårt boende får: 6 av 5

Antal Choco Mucho jag ätit idag: 5

 

Dagens blogg kommer att bestå utav fler bilder än ord. Alltså inte fler bilder än antal ord, men ändå fler bilder per ord. Vi börjar med en norsk segelbåt som inte gått på grund utanför stranden.

 
Sedan fortsätter vi med en trevlig bild på mig själv. Klockan är mycket och jag är som vanligt isbit med huvudvärk efter att ha stått för mycket upp och ner under för lång tid under ytan i för kallt vatten. Felicias fösta nattdyk dessutom!
 
 
Jag måste lägga in en bild, kanske den första någonsin här på bloggen som jag inte själv har tagit, eftersom att det istort sett är omöjligt då det råder total ljusdiceplin när dessa varelser finns i närheten. Fiskarten heter Mandarinfisk och är helt otroligt vacker. Googlar man på "beautiful fish" så kommer den upp som en av de första träffarna. Detta var första gången jag såg den, dessutom ett 15 tal av dessa varelser som dagligen under solnedgången knullar till det lite grann. Som sagt, bilden är inte tagen av mig utan bara till för att ni ska förstå tårögdvackerheten i denna varelse som jag för ett par veckor sedan inte ens visste existerade.
 
 
 
Okej, det var Mandarinfisken. Nu kommer en bild på en svart man.
 
 
 
Och en bild på två seamesiska systrar.
 
 
 
Och här är Leo! En lokal kille som varit med oss och dykt under de veckor vi varit på Malapascua. Leo är en himla trevlig kille och dessutom en jävel på att hitta det han söker under vattnet. 4/5 toast!

 
 
Sista dagen på Malapascua kom vi äntligen iväg allesammans på en dagsutflykt till Gato island. Här gjorde jag, mina tre bruwdar och våran finske vän Josh två grymma dyk med bland annat mer än fem siktningar av Whitetip shark, vissa upp mot 1,5 meter. Cooolt och värdigt avslut!
 
 
 
Lite plask och lek.
 
 
 
Och nedan kommer en trevlig båt körandes.
 
 
 
Felicia och Filippa posar mer än gärna tillsammans på bilder. Här på båten som tar oss tillbaka till fastlandet (om än en ö).
 
 
 
En faldderfitta får avsluta den här bilddagboken.
 
 
Idag har vi rest en hel del och besökt tre olika dykaffärer i jakt på en dykdator som fortfarande i skrivande stund inte har inhandlats. Vi har oxå begått flera grundläggande misstag inom back packingen enligt min regelbok.

- Rest på tom mage mellan olika butiker, ibland till fots
- Gjort detta med full packning
- Åkt buss utan att först ha kissat
- Anlänt till ny plats efter mörkrets intrång
- Åkt taxi med en bil som inte var taxiskyltad
 
Men det är inte så konstigt tänker jag. Vi har ju precis haft semester två veckor på en paradisö och helt glömt bort hur livet på resande fot skal skötas.
Som tur är hamnade vi på ett hostel/hotel som är ett av de absolut bästa jag någonsin kommit till. Helt underbar service och första varmvattenduschen sedan jag åkte hemifrån!


Halleluja gud är god. Imorgon kör en kille på hotellet fram en moppe och två hjälmar medans vi intar frukost. Imorgon splittras oxå vår kvartett och färden går vidare under kommande vecka, först tillsammans med Felicia och sedan på egen väg ett tag. Ni förstår, man måste ju få lite semester. Det är inte bara brunbrända, lättkläddda kvinnoben som följer med att resa med tre brudar, dom har krav också!
 
På återseende om ett par dagar gott folk. Då förhoppningsvis med lite brända kullar och kanske en apa om vi har tur.


//Efraimsdotter

Dynamit-Harry och hans fiskarvänner

Datum: 2013-02-21

Resdag: 16/50

Blogg nr: 5

Ort: Kvar på Malapascua, Filippinerna

Väderförhållande: Vått å gott

Antal timmar det regnat i sträck: 27

 

Reven och den mesta fisken kring ön vi bor på är borta för länge sedan. Detta beror varken på klimatförändringar, överfiskning eller naturens egen gång. Det beror på att människorna har sprängt bort skiten med dynamit.

Snabbfakta dynamit:

-Ofta röd
-Har snabbt brinnande stubin
-Smäller med en stjärnformad form

(All fakta tagen ur tecknade Tom & Jerry)


Men det här var många år sedan. Människor som inte fattade bättre, som inte förstod att det inte bara var koraller som förstördes, utan hela ekosystem. Detta var på tiden långt innan informationskanaler som tv, tidningar och internet fanns tillgängligt. Att spränga bland koraller för att döda fisk var något som stenåldersmänniskorna ägnade sig åt, okej, järnåldersmänniskor då.

Det var så jag tänkte mig det hela, ända tills igår förmiddag. Tjejerna jag reser med var ute på sitt första 18 meters dyk under dykutbildningen och jag var med gruppen som lite mentalt sällskap under ytan. Rätt som det var hördes en kraftig smäll och en tryckvåg slog mot oss. Precis som om en 10 ton tung sten trillade ner från taket bara någon meter från dig. Efter bara en sekund var jag var säker på vad som hade hänt, efter att jag sorterat bort u-båtshotet – en tank på en dykare hade exploderat, precis så lät det (skulle jag gissa). Tyvärr hade jag fel. I dubbel bemärkelse. Jag förstod snart att stenåldern är nu. Här. I detta ögonblick utrotades kanske en sällsynt 100 miljoner år gammal växt, tusentals fiskar eller tiotusen år gamla koraller. Det här ögonblicket kommer jag att bära med mig länge. Och jag gör det fan med en tår i ögat. Inget är så hemskt som människan.

Kanske fanns det ändå en mening med att sänka ner mig i vattnet minuterna innan dynamiten smällde, flera kilometer bort. Fiskaren som sprängde tände inte bara en dynamit. Han tände också ett ljus i både mitt och andras huvud. Ett ljus som belyser den markabla värld vi lever i och lågan om tron på att vi numera vet bättre och tar hand om naturen släcktes i och med tryckvågen.

Den här händelsen har resulterat i att vi pratat med flera personer som lever här på ön om saken. Och det skulle visa sig att det inte stannar här. Monad Shoal som den berömda dykplatsen här heter där vi dyker efter den utrotningshotade rävhajen är kanske världens bästa ställe att skåda detta djur på. Idag såg vi nog ett tiotal av dem, helt fantastiskt. En sjunken ö ca 30 minuters båtresa ut i havet. Även på denna, högst värdefulla och spektakulära plats förekommer det enligt vissa personer tjuvfiske. Tydligen med nät. Och tydligen är det inte bara mindre fiskar som fastnar i näten.

 

Gud bevare oss. Och förlåte oss.


Dennna varelse orsakade stor uppmärrksamhet i vår bungalow. Tre skrikande tjejer på sängen och en jägare med sopkvast.
 
Påväg mot botten..
 
Me and my wannabis
 
Tidig morgon och hajdykningsbåt. Kallt. Och regnigt.
 
Sjukt grått. Men inte i sinnet efter närmre tio haj-spots!
 
Jag och min finska vän Josh, ni kommer få höra mer om honom senare..
 
Vad gör man inte när regnet öser ner. Woop woop!
 
//Sickan

Fiskar som viskar

Datum: 2013-02-18

Resdag: 13/50

Blogg nr: 4

Läser: Hjälpfunktionen i MS Project

Ort: I mitt huvud, Filippinerna

Väderförhållande: Lågtryck

Alarmet ringde: 04:25

 

Så var det då dags, även för mig. Dyka med hajar – coolt? Jag vet inte vad det beror på, men jag har ibland alldeles för svårt för att ta in det som händer. Idag var en sådan dag. Det var verkligen upplagt, serverat på ett silverfat. Kanske ett av mitt livs största ögonblick, men jag lyckades ändå inte fånga det på det sättet jag önskat.

 

Klockan ringer 04:25, det är totalt bäcksvart ute. Jag smyger försiktigt ut genom dörren för att inte väcka tjejerna som ligger och snusar. Frisk, fortfarande sval morgonbris. Jag fiser. Fortfarande rätt ok luft. Snubblar till på en sten, fan. Hämtar pannlampan och slänger igen dörren den här gången. Grindjäveln är låst också, fattas ju bara en chappare som står och skriker ”maaassage Mr?”

Vi är tre västerlänningar på båten (jag, en fransman & en britt) och fyra Filippiner. Alla 4 troligtvis utan OB-tillägg denna okristliga timma med tanke på hur mycket vi betalar. Det är fortfarande totalt mörker när vi ger oss ut på havet med siktet inställt på kanske världens bästa dykplats för att se den beryktade hajarten ”Treasure Shark”. Solen färgar långsamt himmelen, det gör nästan lite ont i mig.

Detta är heller inget vanligt dyk för mig. Det är mitt livs första dyk med Nitrox, en typ av syrerikare gasblandning. Även om jag vet att detta är 99,9% säkert och exakt inom vilka ramar dykprofilen behöver vara kan jag inte helt slappna av. Dessutom märker jag att inte min djupmätare fungerar när jag hoppat i vattnet. Och kallt är det, ca 26 grader. Och våtdräkten är för liten, som vanligt. Och ingen dykdator har jag, trots att det i stort sett är ett krav vid den här typen av dykning. Jag förlitar mig blint på min divemaster Bryan. Bryan verkar vara ett riktigt ariskt-filippinskt namn, alla heter typ det. Som Glen i Göteborg ni vet.

 

Under de kommande 42 minuterna hinner jag tänka sjukt mycket. Jag vet inte om det kanske beror på den 50% högre syrehalten än jag normalt andas, i sådana fall borde tentasalarna utrustas med Nitrox. Enligt läroboken ska gasen dessutom kännas mer lättandad och kroppen mer avslappnad, för mig var det tvärtom. Bland annat hann jag fundera på vad alla andra dykare tänkte på, hur mycket dom betalar för sina dyk, vad dom gjorde igår och hur dom skulle reagera om någon i gruppen blev uppäten av en haj. Sen hade jag också ett litet moment med en ”puffer fish” (blåsfisk kanske) som käkade en frukost-korall. Dom har så sjukt coola utåtstående ögon så man ser precis vad dom tittar på, och kanske också lite vad dom tänker på.

 

Slutligen gick jag igenom varför jag tycker om att dyka.
1. Det är coolt att stå upp och ner under vattnet.
2. Jag tycker om djur mer än människor. Att få vara en del av naturen i 40 minuter kan jag leva på bra länge. Att få delta vid frukostbordet med puffer fishen som sneglar på mig i ögonvrån.
Om jag såg hajarna? Självklart, det gör alla turister som dyker där, lite som i en djurpark, en djurpark som om några årtionden troligtvis har fått bomma igen pga djurbrist, med sämre rykten än Parkens zoo i Eskilstuna. Vad kommer våra barn och barnbarn att överraskas av när dom dyker i framtiden? Sten, snäckor, pinnar, kottar? Troligtvis iaf inte hajar, två gånger så stora som dom själva, strykandes bara någon meter framför. Det är en upplevelse förunnat oss som lever några årtionden kring millenniumskiftet.

//Glen i Göteborg

 

Phooto! Phooto now!!
 
 
Sjuuuukt kul med dykning!
 
 
Sunset over the beach

 


Om

Min profilbild

Erik Palmqvist

Mangopalm ligger i vila tills vidare. Men den som väntar på nått gott mister oftast halva stycket och i mossen välter ofta tuvan liten stjälp.

RSS 2.0