Mangopalm

Onsdagen den 6 April 2011

 

Nuvarande position: Saigon (Ho Chi Min city) Vietnam

Antal olsorter vi provade igar: Alla pa menyn

Vid sangdags stod lilla visaren inatt pa: 5

Plomboken innhaller: motsvarande 100sek (igar var det 5 ganger sa mkt)

Hasse hissar: Att resa i krigens tecken. Ar det nagot vi man tycker om sa ar det fotboll och stora krig.

Hasse dissar: En helkvall pa stan ar for billig

 

Tva skona killar som slapas till dods bakom ett stridsfordon.

 

Klockan ar sen eftermiddag och huvudet kanns fortfarande tungt.

Jag har kommit pa att nagot som ar valdigt intressant, ar att ga over en vag tungt traffikerad av mopeder i Vietnams storsta stad nar man ar riktigt bakfull och nyvaken.

Don’t try at home.

 

Efter tva veckor sager vi nu tack och bock till Vietnam, bockar av land nummer 5 pa resan och imorgon lyfter vi mot Kuala Lumpur, Malaysia. Det kanns lite som att det ar dags for en sammanfattning utav Vietnam. En sammanfattning genom mina glasogon. Rakt pa sak, och med risk for att kantstota landets langsamt uppbyggda rykte om att bli det nya Thailand. For sa kommer det aldrig att bli. Det ar jag Helt overtygad om.

 

Vietnam, det nya Thailand som det har kallats hemma. “Som Thailand men utan alla turister” har jag hort folk hemma saga flera ganger. 160 mils kuststracka, detta maste val anda vara paradiset? Eller?

 

Nar jag var i Kenya i hostas var jag med om en handelse som jag har svart for att se skulle intraffa i Vietnam.

Jag och min resekamrat (ojda!) satt intrangda langst bak i en minibuss tillsammans med  en medelalders afrikansk kvinna som oppnade fonstret for att handla nagra karameller att suga pa for sina (troligtvis) hart forvarvade kenyanska killingar. Men hon kopte inte bara en godisbit. Hon kopte 3, en till sig sjalv, en till mig och en till Emilia. Inte for att hon ville ha pengar av oss. Bara for att hon var en snall. Tant. Jag onskar hon visste att jag bloggat om det har.

 

Tyvarr har vi ju haft otur med vadret, inte en enda soldag under vistelsen har, och det paverkar ju sjalvklart bilden man far av ett nytt land. Nar vi var langst uppe i Sapa var det dessutom svinkallt och vi tvingades anvanda jackan hela forsta veckan. Halong bay var disigt och kallt och Hanois restaurangutbud i varan del av stan var tristare an hemma i Fagerhult.

Sen ballade magen ur under nagra dagar och kostymhalvorna blev gjorda i 2 olika tyg.. Semesterorten Mui Ne bjod pa mulet vader, stora vagor och dalig strand. Vi tvingade i oss sjalva en kvall bara for att ha badat. Dessutom var staden utspridd over en valdigt lang stracka (las 5-10km) och man saknade nagon form av centrum pa orten.

 

Det som genomgaende varit ett tema i Vietnam ar att man saknat det dar lilla extra. Charmen, overraskningarna och generositeten, som man ofta kanner nar man ar ute och reser har jag inte upplevt har. Sen ska det tillaggas att jag bara spenderat 2 veckor i landet och det ar omojligt att hinna med allt under sa pass kort tid.

 

Sen vill jag passa pa att hissa landet for sin intressanta historia. Det basta med Vietnam har varit alla krigsmuseer, tunnlar fran kriget och patagligheten om att landet nyss varit totalt sondersprangt. Faktumet att landets invanare utsatts for den enormt grymma disrespekten for vardet av ett manniskoliv. Det ar det som gor Vietnam vart att besoka.

 

Arligt talat ser jag knappt nagra likheter med Thailand.

Glom allt ni hort om det nya Thailand eller att det inte skulle vara mycket turister i Vietnam.

Forutom for den som har nagon form av historiskt intresse ser jag ingen anledning av att aka till Vietnam istallet for Thailand.

 

Grabbarna utan granser och respekt for manniskoliv, amerikaner

 

Flyghang

 

Hasse-pilot

 

Katedral

 

DJn spelade bl.a ABBA inatt pa varan begaran

 

En telefonforsaljare ifran Orebro. Om ni undrar.

 

Och med den har bilden dansar vi ur bloggen for idag.

 

//Povel Ramel